I vår tid då farten skruvas upp och där acceleration och ständig förändring både är meningen och målet, behövs bromsar. Svend Brinkmanns bok ”Stå fast” är en sådan broms.
Det är en bok som berör och som tar fasta på hur vår samtid fungerar och hur många av oss förhåller oss till den. Den accelererande kulturen och den förändring som detta för med sig för samhället i stort och för enskilda är något vi kanske borde fundera över mer och mer. Brinkmann menar att man i vår tid och kultur ska ha fötter och inte rötter: ”Även i den accelererande kulturen har uttrycket ’att rota sig’ alltjämt en positiv, om än en smula gammalmodig, klang. Att rota sig handlar om att ha band till andra människor – familj, vänner, barn, ideal – och kanske till en plats man älskar att vara på, och en arbetsplats som man känner viss lojalitet gentemot. Men idag avlöses ofta den positiva innebörden i att rota sig av en negativ.”
Boken är skriven som en så kallad självhjälpsbok, som utmanar med att mer eller mindre be läsaren att strunta i självhjälpslitteratur och livsstilscoacher. Boken är ett manifest för ”motvallsiga”. De sju råden som Brinkmann betar av i var sitt kapitel bär titlarna (som i sig är uppmaningar): ”Sluta känn efter i dig själv”, ”Fokusera på det negativa i ditt liv”, ”Ta på dig nej-hatten”, ”Håll tillbaka dina känslor”, ”Avskeda din coach”, ”Läs en roman” och ”Dröj vid det förflutna”. Precis sju råd som de flesta vänner av den ständiga accelerationen i vårt samhälle aldrig skulle komma på tanken att ge. För många är det säkert provocerande och främmande, själv upplever jag råden och boken i sin helhet som en befrielse men också som en bekräftelse.
De flesta av oss har antagligen upplevt den där klämkäcka organisationskonsulten som vill förändra och bryta mönster. Ofta har jag gått in i sådana möten med öppna armar, men efter en stund blivit besviken eftersom nästan alla koncept går ut på samma sak: att få åhöraren att anpassa sig till tidens ideal av utvecklingstvång och ständig förändring. Trenden med fokus i den ständiga förändringen och den alltjämt ökande accelerationen blir till en dogmatism som är svår att värja sig emot.
Brinkmanns bok ger redskap som bottnar i de antika stoikernas idéer, om satta till vår samtid. Och han uppmanar läsaren att inte bruka råden strikt utan, i motsats till samtidsandans dogmatism, pragmatiskt genom reflektion. I avslutningen av kapitlet ”Ta på dig nej-hatten” avslutar han: ”Säg nej med ett leende. Målet med stoicismen är inte att vara en sur nej-sägare (det är på sin höjd ett medel) utan att uppnå ökad sinnesro i den accelererande kulturen. Om det är för mycket att börja säga nej till allt möjligt från den ena dagen till den andra kan du genom tvivel och tvekan göra det till en daglig livsvana att tänka efter. Öva på att säga ”det måste jag fundera på” istället för att omedelbart säga ja”.
Det är onekligen en underhållande, angelägen och tänkvärd samhällskritik Brinkmann har skrivit, säkert oerhört provocerande för de som gärna följer den accelererande kulturens många trender.
Då boken manar till reflektion och sinnesro vore det ett ypperligt tillfälle att under julhelgens ledigheter ta sig an Brinkmanns bok. Och inte minst hans utmaningar, kanske framförallt den som han skriver om i kapitlet ”Ta på dig nej-hatten”.
//Ola Mårtensson
