Under våren har vi tillsammans med Västervikstidningen haft en novelltävling med anledning av att både företagen firar 180 år. Temat har varit 180. Flera välskrivna och spännande bidrag kom in, men till slut enades juryn (som bestod av Lotta Gometz, Claes Siöstedt och undertecknad) om att novellen 180 km/h av Olof Björnsson var vinnaren. Prisutdelning och uppläsning av novellen skedde lördag den 31 maj. Här nedan kan du läsa den vinnande novellen av Olof Björnsson.
//Malin
180 km/h
Jag har alltid vetat att min kusin Jerry skulle dö ung. Ändå var jag inte beredd när han gjorde det, bakom ratten på en stulen Mazda som vi tvingat upp i 130 på E18 norr om Hjorten.
I efterhand minns jag inte vad vi pratade om. Jag minns bara att hans röst, grötig av flera dagars drickande, ebbade ut innan hans panna slog i ratten. Bilen svajade till och var på väg in i mitträcket när jag kastade mig över växelspaken och fick tag i ratten. Tyvärr satt Jerrys fot stenhårt fast mellan pedalerna och med full gas fortsatte bilen att accelerera.
Natten var kall, med ett regn som vindrutetorkarna knappt orkade rensa undan. Men jag såg ändå ingenting, liggande som jag var framför Jerrys kropp med ett krampaktigt tag i ratten. Jag förstod att han var död när tarmen tömdes och lukten spred sig i bilen. Säga vad man vill om Jerry, men vid liv skulle han aldrig skita ner sig i bilen. Inte ens i en stulen bil.
Antagligen gav hjärtat upp. Kroppen klarar bara en viss mängd sorg och narkotika innan något brister. Under veckan hade vi hållit oss vakna på en femma tjack som Jerry köpt av en lastbilschaufför i Vimmerby. Jerry var hård men en vaken vecka sliter, även på de hårdaste.
Det kan också ha varit spriten, eller kartan gröna rohypnol som vi krossade och rökte från en foliebit på Marieborgsskolans lekplats, innan Jerry knackade Mazdans sidoruta med en sten.
I ärlighetens namn är mina minnen från veckan ganska vaga. Att komma ihåg vad som hänt under ett veckolång rus är som att försöka möta sin egen blick i en sprucken spegel.
Själv kommer jag från det som socialen kallar ordnade förhållanden, medan Jerry är sprungen ur släktens andra del, där männen dör unga i antingen bilolyckor eller överdoser. Medan jag försökte hålla bilen på rak kurs undrade jag vad Jerrys definitiva och mitt högst troliga frånfälle skulle räknas som när vi skrapats upp från vägen av Gamlebys räddningstjänst.
Framförallt var jag besviken, jävligt besviken på Jerry. I mörkret såg jag hastighetsmätaren krypa uppåt mot 140 och tänkte att ända sedan vi var små har jag tagit smällen för hans skit. Det bleka blå ljuset från instrumentpanelen lyste upp hans ansikte, som såg förvånansvärt fridfullt ut upptryckt mot ratten. Typiskt att han skulle lämna världen så här. Jävligt typiskt.
Med näsan precis ovanför instrumentbrädan funderade jag över mina alternativ. Vanligtvis skulle jag vrida om nyckeln och vänta på att bilen skulle tappa fart, men eftersom Mazdan inte tillhörde mig hade jag ingen aning om var nyckeln fanns. Jag nådde inte heller sladdarna som Jerry ryckt loss under ratten för att starta bilen.
När vi var små hade vi bänkarna bredvid varandra i skolan. Ändå var vi så olika. För mig gick det ganska bra, medan Jerry hade problem från första dagen. När han försökte läsa blev det aldrig rätt, han sa att orden gled undan från hans blick, som silverfiskar på boksidan.
Men han var kungen då. Ingen annan vågade leva som han och vanvettet hängde kring honom som ett billigt rakvatten. En gång fick han mig och min bror att hålla upp två nödutgångar så han kunde köra sin moped genom skolans korridorer och passera rektorsexpeditionen utan att stanna innan han försvann bort över parkeringen. På högstadiet räcker det för att bli flugornas ohotade herre och tjejer med jeansväst och uppsprejade luggar hängde på honom i klasar.
Efter gymnasiet tappade jag och Jerry kontakten. Vi valde olika vägar och de flesta, i släkten och ordningsmakten tyckte det var bäst så. När jag kom hem från Kosovo några år senare återvände jag till Västervik. Egentligen vet jag inte varför, jag hade ingenting kvar här. Min mamma hade flyttat för länge sedan och brorsan hade precis hittats i en port i Malmö med silen i armen. Jag minns att det regnade när han begravdes.
Visaren på hastighetsmätaren klättrade långsamt upp mot 150 och började vibrera, som om den ville klättra högre men inte orkade. Jag minns när jag träffade Jerry igen. Jag hade varit hemma från utlandstjänsten i en vecka, utan annat bagage än skriken som fortfarande ringde i öronen när jag försökte sova. Därför var jag ute och gick på nätterna. Då såg jag honom.
Det var annandag jul och smält snö hade trängt igenom mina skor, när vi möttes utanför Pizzeria Diana. Kvällen innan hade Jerry blivit nerdragen och sparkad i huvudet på den frusna asfalten utanför Åhmans. När vi träffades hade han precis blivit utskriven från sjukhuset, laddad med smärtstillande men med ansiktet uppsvullet som en potatis. En potatis med stygn.
Jerry var då, i vänliga ordalag, ganska tärd. Några veckor tidigare hade han muckat från en anstalt i Skåne och återvänt till Västervik. Jag vet inte varför, kanske för att han hade sina vänner här, andra förlorare som aldrig orkat ta sig någonstans. Ändå var det något som skiljde honom från de andra, lockelsen som omger de som är övertygade om att de ska leva för evigt samtidigt som de inte är rädda för att dö unga.
Tyvärr var hans vänner trötta på blandningen av storhetsvansinne och mindervärdeskomplex som följer av långvarigt amfetaminmissbruk. Så trötta att en av dem tappat fattningen och försökt stampa livet ur honom på Åhmans parkering över en skuld på fyrahundra spänn.
Jerry var där för att göra upp räkningen för de sparkarna. Han hade kastat ifrån sig sin öl och dragit fram skruvmejseln han hade i bakfickan när han fick syn på mig. Svullnaden i ansiktet gjorde det svårt för honom att le, men glädjen var genuin och hämnden kom av sig.
Han stoppade tillbaka mejseln i fickan och kramade mig hårt. Två trasiga tänder gjorde det svårt att höra vad han sa, men med munnen mot mitt öra viskade han att han saknat mig.
Så killen som sparkat Jerry kom undan, den gången. Men min kusin hade gott minne och ett halvår senare såg han killen vid ett bord på Simson och slog upp hans skalle bakifrån med ett askfat.
När vi möttes hade Jerry ingen annan, och det hade inte jag heller. Sömnproblemen hade förvandlat mina nätter till en svettig skärseld och därför var Jerrys mumlande erbjudande en utsträckt hand jag var tvungen att ta, löftet om en vakenhet med blodet rusande i ådrorna.
Hastigheten fortsatte öka och vid 160 kilometer i timmen fick något bilen att kränga så jag hörde jag våra tomma ölburkar rulla över golvet. En stund övervägde jag att sträcka mig under min egen kropp och dra i handbromsen. Men i den här hastigheten på en regnvåt väg skulle vi slitas av asfalten och landa ute i skogen. Jag var inte redo för det. Inte än.
Jag tror att Jerry älskade på riktigt bara en enda gång i sitt liv.
Jag träffade aldrig Veronika, när jag kom tillbaka hade hon lämnat Jerry och Västervik sedan länge. Han pratade aldrig om henne, men andra har sagt att de bodde tillsammans i en liten lägenhet på Kvarngatan, mittemot Systembolaget. Jag tror att han också litade på henne, och i Jerrys fall är det nästan större. Jag tror att han berättade allt för henne. Det var säkert därför hon stack, vissa människor vill du inte veta allt om och Jerry var en sådan person.
Mamma berättade att Veronika flyttat till Linköping, jobbar på café och bor i ett litet hus med sin man och två barn, varav bara det yngsta liknar honom. Jag antar att Jerry kände att de hade det bäst utan honom. Han var svår att dela livet med och säkert en värdelös far.
Precis som många andra fick Jerry bara en chans till verklig kärlek och när han sumpat den chansen höjde han blicken och gick vidare. Eller fegade ur och försvann iväg med svansen mellan benen, beroende på hur man ser det. Men ungen hade blivit faderslös hur som helst, även om Jerry tagit sitt ansvar. Så kanske gjorde han det rätta
Vid 170 kilometer i timmen krökte sig vägen och högra hjulparet hamnde utanför vägbanan. Grus sprätte upp längs bilens sida innan jag i blindo lyckades få upp bilen på asfalten.
De flesta som frågar om Jerry brukar vilja veta om rånet. Jag svarar alltid att jag inte vet, eftersom jag inte var där. Men i själva verket vet jag en hel del. Jag vet att de var fyra inne i huset, men att det bara var Jerry som åkte fast. Han fick två år, men höll käften så att de andra slapp sitta inne. Jag vet också att åklagaren ljög när han sa att Jerry var den maskerade mannen som band fast gubben. Det vet jag eftersom Jerry alltid sa sanningen till mig.
Jerry ljög sig fram genom livet, men hade aldrig någon anledning att ljuga för mig.
De kom aldrig över några pengar och gubben klarade sig. Inte mycket att tjata om, kan man tycka. Jag såg honom på Ica för bara några veckor sedan och fick livets mörkaste blick. Helt i onödan, eftersom jag satt i en pansarvagn utanför Camp Victoria när han blev rånad. Men jag antar att en sådan upplevelse hänger i ett tag.
Bilen hade nu kämpat sig upp i 180 kilometer i timmen och sköt fram genom natten som en pistolkula. Sätet skakade nu så kraftigt att jag nästan inte kände min telefon vibrera i fickan. Jag hade kunnat svara och ropa på hjälp, men vågade inte släppa ratten.
Plötsligt kände jag hur bilen tappade fart. Motorn hostade några gånger innan den drog efter andan så som en motor gör när den suger upp den sista bensinen i tanken. Till slut gav motorn upp och tystnade, ändå kändes det som en evighet innan Mazdan stannade helt.
När jag rätade på kroppen och såg mig omkring stod bilen mitt i vägen. Regnet öste in genom rutan vi krossat och natten utanför var mörkare än någonsin. Min telefon vibrerade fortfarande ilsket i fickan. Jag öppnade passagerardörren och tog några ostadig steg ut på vägen.
Med skakiga händer tände jag en cigarett. Batteriet i telefonen tog slut precis när jag fick upp den ur fickan, vibrationen tystnade och skärmen släcktes som en livsgnista. Framtiden, som fram till nyligen varit ytterst diffus, började ta form igen.
