Patrik Lundbergs självutlämnande bok ”Gul utanpå” kom för några veckor sedan. I den beskriver Patrik Lundberg sin uppväxt och sitt liv som adopterad. Ett talande citat är ”En gång blev jag liknad vid en banan – gul utanpå, vit inuti.”
Bakgrunden är att Patrik Lundberg vid nio månaders ålder adopterades från Korea till ett par i Sölvesborg. Där växte han upp i en alldeles vanlig svensk familj och uppfostrades som vilken svensk pojke som helst.
Det är bara det att han hela sin uppväxt blir kallad kinesjävel fast han själv känner sig som svensk. Han flyttar så småningom till Malmö för att plugga på högskolan och väl där bestämmer han sig för att ta en termin som utbytesstudent i Korea. Det blir en tid av kulturkrockar och han får chansen att möta sin biologiska familj.
Jag tycker väldigt mycket om den. Den är naket skrivet, med många känslor och visar på svårigheterna med att vara adopterad. Vart hör han hemma egentligen? Antagligen vet han det själv, men det kan vara svårare för samhället runt omkring att placera honom. Mina tankar går till min bästis i grundskolan, även hon var adopterad, men jag reflekterade aldrig över det. Hudfärg har ingen betydelse, för mig var hon min bästis och vän oavsett utsida. Däremot har jag efteråt förstått att det inte alltid var lätt för utomstående att se det.
En bra bok att läsa och diskutera. Hur värderar vi egentligen andra människor? Är utsida eller insida viktigast?
//Malin
