Tvärtom visade sig detta också vara en bladvändare av rang med det viktiga tillägget att det i berättelsen finns en djupare ansats än i den ovannämnda boksviten.
I ”Simma med de drunknade” får läsaren möta Edvard som växer upp tillsammans med sin farfar på en gård i Norge. När farfadern dör blir Edvard på olika sätt allt mer indragen i berättelserna om och upplevelserna av sina föräldrars död. Frågan vad som i själva verket låg bakom att de omkom i hans tidiga barndom blir allt viktigare för honom att få ett svar på.
Jag är övertygad om att vi människor har ett behov – hur starkt skiftar givetvis från person till person – att känna till vårt förflutna och att få vetskap om vårt ursprung. Däremot är det mer tveksamt att människor blir klokare eller lyckligare av att gräva i det som historien själv sett till att sudda ut konturerna av. Huvudsaken är dock vetskap och kännedom om varifrån vi kommer och vilka vi är.
Hos huvudpersonen Edvard är behovet starkt. Händelser i samband med farfaderns död och förnimmelser av upplevelser i den tidiga barndomen gör att han helt enkelt måste få veta vad som egentligen skedde där i Frankrike 1971, när hans föräldrar dog.
Världskrigens fasor passerar förbi, liksom kärlekar, aningar och lögner. Jakten på släktingarnas förflutna för honom till platser och människor han aldrig annars skulle ha mött. Han blir de dödas vän. Men det är värt att ställa frågan om de ville vara hans? ”Jag ville vara någon de döda kunde lita på, men ingen av de döda träde fram för att hjälpa mig”, konstaterar han i letandet efter det förflutna.
Mytting har utan tvekan skrivit en mycket läsvärd roman, karaktärerna i boken är på många sätt fascinerande, det finns något hemlighetsfullt över dem som stannar hos mig även efter att boken tar slut.
Att boken, som kom ut i Norge förra året, ska bli tv-serie är lätt att förstå och har säkert goda odds att bli lyckad. Det är helt enkelt en riktigt bra berättelse, men en sådan där boken slår tv-produktionen med hästlängder. Trots allt. Så läs.
