Det går att sammanfatta bokens tema mycket kort: Norsk författare som fick Nobelpriset i litteratur 1920 besökte tysk diktator den 26 juni 1943 på dennes sommarresidens Berghof. Men det gör inte boken rättvisa. Den är så mycket mer.
Berättelsen om mötet mellan Knut Hamsun och Adolf Hitler breder ut sig på över 400 sidor och blir till en både intressant och matnyttig lektion om såväl Hamsuns person, liv och litteratur, som om Norge under den tyska ockupationen. Själva mötet mellan Hamsun och Hitler skildras relativt kort, bakgrunden till mötet och till hur Hamsun och framförallt hans romaner blir en viktig pusselbit i den nationalsocialistiska kultursfären, tar med rätta desto större plats. Hamsuns eftermäle och hans historia efter ockupationen ges också utrymme.
Jag vill inte påstå att mitt intresse för Hamsun är överdrivet stort. Men han var onekligen en fascinerande författare och personlighet. Första gången jag på allvar konfronterades med hans öde var i slutet av 90-talet när jag av en slump ramlade över filmen ”Hamsun” med fyra giganter i förarsätet: Jan Troell som regissör, manuset skrivet av P O Enquist och med Max von Sydow i rollen som Knut Hamsun och Ghita Nørby som Hamsuns hustru Marie. Ett fullständigt lysande skådespeleri (se den om du har möjlighet). Efter att ha sett filmen försåg jag mig med några Hamsun-romaner och hans sista bok ”På igenvuxna stigar” – hans försök till upprättelse, trots att han inte backade en tum från sitt stöd till nationalsocialismen.
Främst var det Hamsunfilmen som bidrog till mitt intresse för att läsa denna biografi som Tore Rem levererar på ett mycket förtjänstfullt sätt. Jag kan konstatera att såväl den historieintresserade som litteraturmänniskan har något att hämta i denna bok som utöver att vara välskriven också är rikt illustrerad.
Föreställningen om den intellektuelle som en frihetens och det fria ordets banerförare får sig en törn. Kanske är det just det som bidrar till att det är svårt att inte fascineras av författaren Hamsun. Han är den intellektuelle antimodernisten som uppmuntras av Goebbels och andra nazihöjdare och som uppmuntrar och höjer dessa tillbaka. Bland annat skänker han sin Nobelprismedalj till Goebbels.
Kanske är det också paradoxen Hamsun som bidrar till intresset. För en paradox är han – vilket Tore Rem lyfter fram på olika plan. Som ung ifrågasätter han författarnas inflytande i samhällsfrågor för att som äldre, inte minst under ockupationsåren, just framträda som en sådan – som en auktoritet som bör lyssnas på.
Själva mötet med Hitler som är bokens kärna, är omdiskuterat och motsägelsefullt. Även om det är själva mötet med Hitler som är kärnan, så är det framförallt det som inte rör det direkta mötet som faktiskt är bokens stora förtjänst – berättelsen om Hamsun och om vårt grannland för inte så länge sedan.
//Ola
