Jag minns när filmen Schindler´s list kom ut. Det är många år sedan nu. Jag gick på högstadiet och såg filmen flera gånger. För mig var det en av de första bekantskaperna med förintelseskildringar. Någon kväll efter att jag sett filmen samtalade jag med min mormor om den. Hon gick fram till sin bokhylla och tog fram en bok. Den var skriven av hennes väninnas man. På framsidan en bild av taggtrådsstängsel. Jag anade vad den skulle handla om. Titeln; ”Ändå lever jag”.
Sedan dess har det blivit många skildringar om förintelsen. Marte Michelets bok ”Det största brottet. Offer och gärningsmän i den norska förintelsen”, är den senaste i raden.
Vi får möta det invandrade invandrarparet Braude som lever i Oslo, vi får lära känna dem, var de kom ifrån – flyktingar från Östeuropa. Vi lär känna deras barn och hur dessa växer upp under det norska 20- och 30-talet. Läsaren får också möta och lära känna några av ockupationsmaktens norska medhjälpare. Och vi får följa dessa personer fram till att ockupationen upphör och koncentrations- och arbetslägren befrias. Effektivt väver Marte Michelet dessutom in viktiga skeenden i Norges ockupationshistoria och tecknar en bild av de antisemitiska värderingarnas Norge och hur de frodades långt före ockupationen. Det som berättas i boken handlar om människor som levt, precis som vi. Såväl offer som gärningsmän. På det hela taget lyckas Michelet med att göra skildringen väldigt levande.
Själv är jag mer bevandrad i Danmarks hanterande av den judiska befolkningen under ockupationsåren, än Norges. Jag kan varmt rekommendera Bo Lidegaards bok Landsmän som handlar om hur vanliga danskar hjälpte en mycket stor del av den judiska befolkningen i landet att fly över till Sverige (här kan du läsa en recension om Landsmän av Johan Östling i SvD: http://www.svd.se/stor-skildring-av-danska-judars-flykt ). Att den judiska befolkningen i våra bägge grannländer behandlades på väldigt olika sätt, har varit känt för mig sedan tidigare. Men genom Michelets och Lidegaards böcker görs skillnaden uppenbart tydlig. Att bägge väljer att skildra skeendena genom verkliga människoöden, gör dem särskilt läsvärda.
Människors liv fascinerar. Igenkänningen i det vardagliga görandet får mig att gå upp i en bok, att inte vilja lägga den åt sidan. Jag tror inte att jag är ensam. Strävsamt slit, förälskelser, tävlingar och grannfejder – det är sådant som vi själva är med om, sådant som hör dagen och livet till. När människor som levde precis som vi, drabbades av historiens mörker och människors ondska, griper händelserna om mitt hjärta på ett sett som aldrig annars. Marte Michelets bok och familjen Braudes öden gör det.
Läs boken.
//Ola
