Det finns stunder då inget annat än den mörkaste sorg får plats i en människas liv. Sorgen går inte att mäta eller jämföra. Och vi hanterar den olika. Somliga av oss lever på – mer eller mindre – som vanligt, andra stänger av och ställer sitt liv på paus i veckor, månader, år.
Agnés Martin-Lugands roman bär den stora sorgen som sitt tema. Läsaren får möta fransyskan Diane som mist sin man och dotter i en tragisk trafikolycka. Diane stänger ute världen i sin sorg, endast hennes homosexuelle vän Félix har axess till en lucka i hennes liv. Félix är också den som efter dödsfallen sköter om Dianes bokcafé med bokens titel som sitt namn – Lyckliga människor läser och dricker kaffe.
Det huvudsakliga temat är ”den stora sorgen” och vi får följa Diane när hon väl försöker ta sig ur den passivitet som saknaden och sorgen har försatt henne i. Merparten av boken handlar om att hitta vägen tillbaka till ett någorlunda normalt liv.
För att komma bort från Paris och hemmiljön som påminner henne om de älskade som hon sörger, bestämmer sig Diane för att företa sig en resa till den irländska landsbygden där hon för en tid bosätter sig. Hon tvingas där till nya bekantskaper som väcker starka känslor hos henne, känslor av både positiv och negativ karaktär.
På sina håll blir berättelsen i mitt tycke något konstruerad. Men det är utan tvekan en bok med ett persongalleri som engagerar och som jag har trivts att tillbringa mina pendlingsresor tillsammans med under den senaste veckan.
Romanen är Agnés Martin-Lugands debutroman och har gjort stor succé i Frankrike. Enligt förlaget var boken till en början resultatet av en egenutgivning. På sätt och vis kan det sägas märkas, inte minst när det gäller bristen på språklig variation och sådant som den alltför frekventa användningen av ordet – jag – i början av meningar.
Trots detta är boken väl värd att ägna några timmar åt i läsfåtöljen, hängmattan eller på morgon- och eftermiddagspendlingen.
/Ola
