Dörren till Svenska Akademien öppnades och ut kom Horace Engdahl, den ständige sekreteraren, för att deklarera vem som fått årets Nobelpris i litteratur. Många betraktar honom fortfarande i den rollen, även om han redan hunnit bli ersatt av två. Nyligen utkom hans bok ”Den sista grisen” som för alla Horace-älskare är lika efterlängtad som trivsam.
Årets hittills mest omskrivna äktenskap (de kungliga undantagna) är troligtvis det mellan Horace Engdahl och Ebba Witt Brattström. Att deras äktenskap och skilsmässa omskrivs beror inte i första hand på sonkande murvlar, snarare beror det på det forna äkta paret själv. De har nyligen givit ut var sin bok som på olika sätt tangerar deras uppbrott. Witt Brattströms bok är mer direkt – det handlar om en man och en kvinna och deras verbala, känslomässiga och fysiska uppbrott från varandra. Hennes bok ”Århundradets kärlekskrig” som givits ut på Norstedts läses lätt som en offentlig uppgörelse med sin före detta. Det finns inslag i Engdahls bok som också kan läsas så, men på långt när så privat och utlämnande som Witt Brattströms.
”Den sista grisen” består till största delen av aforismer, livsvisdomar eller tankar om fenomen och uttryckssätt i vår tid. Så var det också i hans förra bok ”Cigaretten efteråt”. Det är ofta det allmänmänskliga som står i centrum för honom, sådant som jag själv funderat över. Inte sällan står jag nära honom värderingsmässigt, åtminstone när jag läser hans texter.
Boken kan läsas i ett svep, men med fördel kan man ta ett par aforismer om dagen. På så sätt får man njuta längre. Jag bjuder på två tänkvärda aforismer, två aptitretare. Den första mer politisk än den andra: ”Allah förlåter sannolikt de karikatyrer som gör ayatollorna rasande. Kungen tar inte illa upp när någon bryter mot protokollet, men det är gör hovfunktionärerna, eftersom deras liv ägnas åt att övervaka förhållningsreglerna.”
Och så den som har följt mig sedan jag läste den: ”Onda människor är onda därför att de är blint övertygade om att deras gärningar har ett gott syfte. Godheten och ondskan i maskopi. Det är till ljumheten hoppet står: till ett slentrianmässigt levnadssätt, upprätthållet utan starkare övertygelse. Till tankspriddheten. Till försumliga rektorer som tittar bort när eleverna tjuvröker (för att de minns att de gjorde det själva). Man ogillar det belevade hyckleriet bara tills man har mött den mordlystna sanningsivern.”
Det finns dem som rekommenderar läsare att konsumera Witt Brattströms och Engdahls bägge böcker efter varandra. Jag gjorde det. Och visst har det ett rent skvallermässigt värde, för den som är lagd åt det hållet. Witt Brattströms skildring var inget mästerverk direkt. Däremot rekommenderar jag varmt Horace Engdahls ”Den sista grisen”. Läs och njut!
//Ola
