Det är lika bra att jag säger det på en gång, jag tycker ”Vargarnas tid” är väldigt bra. Elisabet Nemert har under många år varit en av mina favoritförfattare och har skrivit bok efter bok som jag älskat. Med en ny bok av en favoritförfattare i handen, blir jag lika rädd varje gång att jag ska bli besviken, men Elisabet Nemert levererar. Dessutom med råge. Första kapitlet fångade mig direkt: ”Månen strödde sitt iskalla silverljus över de ödsliga snötäckta fjällvidderna. Den vita varginnan flåsade tungt av ansträngning, hon hade färdats långt i sin jakt på byte.”. Elisabet Nemert väver språket på ett vackert och flytande sätt. I vissa böcker kan språket vara ett hinder för berättelsen, men i Nemerts böcker är språket poetiskt och lätt. Det skapar ett djup och gör innehållet mer tillgängligt.
”Vargarnas tid” utspelar sig i andra världskrigets skugga. Världen brinner och ondskan breder ut sig allt mer – även i Sverige. Här har världens första rasbiologiska institut bildats för att skydda den så kallade ”rena svenska rasen”. Och den svenska regeringen har stängt landets gränser för judar. I Tyskland sprider nazismen sitt gift över världen. Men vid sidan av ondskan går som alltid kärleken. I sökandet efter tre försvunna finska krigsbarn träffas Magdalena och Carl-Magnus. Det blir ett livsavgörande möte. Deras mod och medmänsklighet kommer att göra skillnad för många. Boken handlar om mod i krigets skugga. Mod att stå upp för det man innerst inne tror på, för de svaga och värnlösa, mod att försvara rätten till frihet, både till kropp och till själ, och modet att våga vägra lyda order. Även i det allra svartaste mörkret bor ett klart skimrande ljus och det ljuset heter kärlek och hopp.
Läs och njut och räds. ”Vargarnas tid” väcker starka känslor och många tankar. Bra skrivet Elisabet!
//Malin
Foto: Helén Karlsson