KollisionenJag kommer på mig själv; jag minns fortfarande en hel del av min egen studietids fikastunder. Till och med skarpare än jag trodde. När jag läser O’Nils Frankes roman glider tankarna iväg emellanåt. Tankarna på timmarna som försvann på kafé Gräddhyllan i Lund, det där inrökta hörnet, cigarillerna som röktes, tekopparna som fylldes på och alla de där människorna som man betraktade. Rädslan som smög sig på, att själv bli som de där man såg passera förbi. De där man inte visste något om, men som man diktade en historia om, en hel livsberättelse om. Så lätt att föreställa sig andra människors själsliga skavanker och samtidigt glömma sina egna. Eller för den delen, att förstärka sina egna i det skumt upplysta rummet, med den rykande cigarillen på askfatets kant och med boken om lidandet i Verdun i handen.

Romanen utspelar sig under en dag på ett kafé i Uppsala. Richard, en historiestudent, gör som så många andra studenter – tillbringar dagen med studierna, med kaffet och med tankarna och tviveln om hur allt ska gå. Utöver Richard och servitrisen Mira och en strid ström av kafébesökare får vi bekanta oss med tre herrar som befinner sig på kaféet denna dag. Dessa tre herrar är både intressanta som karaktärer och utgör berättelsens stora gåta. Vem är de egentligen? Är de verkliga? Frågorna kring dem ställs gång på gång boken igenom och blir fler allt eftersom.

Det är fin roman O’Nils debuterar med. Framförallt är persongalleriet intressant och det märks att författarinnan själv fascineras av karaktärerna. Dock är det något i den språkliga formen (oklart vad) som gör att läsningen inte får fart hos mig. Greppet att låta hela romanen utspelas under en dag är däremot berömvärt och gör boken tajt och spänstig. Man gör med andra ord bäst i att läsa romanen i ett svep, utan kapitelpauser på ett par veckor eller så. Njut en dag när ledigheten får lov föra dig bort till O’Nils Frankes och hennes huvudperson Richards värld. Och till din egen studietids. För reflektionerna dit, kommer per automatik.