Så här i sommartider vill jag uppmärksamma några favoriter som har några år på nacken, men ändå böcker jag verkligen älskar. Det är lätt att dras med i nyhetsfloden av böcker och glömma gamla godingar.
Anna Gavaldas roman ”Tillsammans är man mindre ensam” (2005, Albert Bonniers Förlag) får mig att le varenda gång jag tänker på den eller ser den. Ett varmt skimmer sprids inom mig och jag får lust att läsa den igen. Boken utspelar sig i Paris, under ett års tid och vi får följa fyra personer. Fyra personer som inte har någonting gemensamt från början och som aldrig borde ha träffats, men som alla har stora hjärtan. Åh, jag bara älskar den.
Camille gör sitt bästa för att försvinna. Hon äter knappt, hon arbetar natt som städerska och bor i ett minimalt oeldat vindsrum. Hennes kontakt med andra människor är ångestfylld och begränsad. Philibert de la Durbellière är en stammande men beläst aristokrat som säljer vykort utanför ett museum. En kväll lyckas han övervinna sin plågsamma blyghet och rädda den medvetslösa Camille från hennes utkylda rum. Han installerar sjuklingen i sin stora eleganta våning en trappa ner, fast han rodnar när han avlägsnar hennes feberfuktiga kläder. Snart möter Camille kocken Franck, Philiberts inneboende, som är mycket stilig men butter och ohyfsad. Sakta men säkert börjar de tre att krypa ut ur sina skal. Camille börjar teckna, i själva verket har hon en betydande konstnärlig begåvning, fast hon har svurit att aldrig teckna igen. Philiberts svåra stamning minskar då han berättar för Camille om sin beundran för drottning Marie Antoinette. Franck däremot blir dagligen mer otrevlig, tills det visar sig att hans vrede bottnar i skuldkänslor över att ha placerat sin älskade mormor på ett ålderdomshem. Camille kastar fram det halsbrytande förslaget att mormor Paulette ska flytta in med de andra i våningen, vilket hon också gör. Så småningom inser Camille och Franck att de håller på att förälska sig i varandra. Blygt och trevande berättar de sina historier för varandra: Franck har blivit förskjuten av sin mor, medan Camille vuxit upp med en deprimerad mor och en far som inte ville leva, och mer eller mindre tvingats att arbeta för en expert på konstförfalskningar. Mot alla odds lyckas dessa kantiga och kantstötta människor hela varandra: Franck hjälper Camille att njuta av mat igen, Camille tar hand om Paulette och återupptäcker förmågan att älska.
Det som jag fångades av var värmen och kärleken. Trots att romanens alla huvudpersoner var tilltufsade, så finns det hopp om mänskligheten och faktiskt också att, tillsammans ör man mindre ensam. När jag nu tänker tillbaka på den, så inser jag ännu mer varför jag tyckte så mycket om den. Jag borde nog läsa om den och har inte du läst den. Bara gör det!
//Malin
