Så här i sommartider vill jag uppmärksamma några favoriter som har några år på nacken, men ändå böcker jag verkligen älskar. Det är lätt att dras med i nyhetsfloden av böcker och glömma gamla godingar.
Det är konstigt med de här böckerna som stannar kvar i mig, de har alla berört mig djupt på något sätt och vill inte suddas ut. Och de ska inte suddas ut. En av dessa fantastiska romaner är Josefine Sundströms ”Vinteräpplen” (utkom 2010, Bokförlaget Forum) som med starka känslor och autenticitet fick mig ur balans.
I generationer har kvinnorna i Tovas släkt plågats av odugliga och ibland misshandlande män. Fattigdom, våld och sprit tillhör vardagen. På den lilla ön utanför Kaskö i Österbotten är havet ständigt närvarande, som en livgivande kraft men också som ett hinder mot omvärlden. Tova och de två barnen är på flykt i natten. En gång var hon lycklig och förälskad och livet låg framför henne. Men det dröjde inte länge förrän mannen visade en annan sida. Till slut förstod Tova att hon måste ge sig av om hon och barnen skulle överleva.
Hennes egen mamma Mari fick aldrig chansen till ett eget liv. Hon var inte något önskat barn, hon misslyckades i skolan och ansågs enfaldig. Hårt arbete i hushållet, ansåg man, var det enda hon dög till. När hon födde Tova utanför äktenskapet blev hon för all framtid fast i det kärlekslösa och påvra föräldrahemmet. Men hos Tova finns kraften att bryta upp från ett destruktivt liv. Med hjälp av en väninna går färden till Helsingfors. Mot Sverige. Mot framtiden. Vinteräpplen är en gripande roman med självbiografisk grund. Om tre kvinnors öden, om att bryta en ond cirkel och återfå makten över sitt eget liv.
En roman om kärlek. Om att våga. Om att bryta sig loss. Om att livet kan ändras. Tårar och ont i magen på vägen dit, men styrka. ”Vinteräpplen” är en roman att minnas och läsa och älska. Leta upp och läs den genast!
//Malin
